Termen heteronormativitet kan inledningsvis ge intrycket av att betyda påbjuden mångfald. Hetero betyder ”mång-” och ”något som är olikt”, medan normativitet innebär något påtvingat. I själva verket betyder heteronormativitet någonting helt annat. Heteronormativitet är enkelt uttryckt antagandet att alla är heterosexuella och att det naturliga sättet att leva är heterosexuellt.

Med begreppet heteronormativitet åsyftas i forskningssammanhang de institutioner, strukturer, relationer och handlingar som vidmakthåller heterosexualitet som något enhetligt, naturligt och allomfattande. Heteronormativitet grundar sig på synen på en binär könsuppfattning och en hegemonisk heterosexuell norm. Heteronormativitet är aktivt normerande, och allt det som faller utanför stämplas som avvikande och är/blir därmed fel. Bestraffningarna rör sig från mer konkreta och handgripliga former som fängelsestraff och våld till mer svårgripbara uttryck som marginalisering, osynliggörande, stereotypisering, kulturell dominans och homofobi.

Begreppet heteronormativitet användes för första gången av queerteoretikern Michael Warner i den inflytelserika antologin Fear of a Queer Planet: Queer Politics and Social Theory (1993). Heteronormativitet är en central aspekt av queerstudier och baserar sig på de teoretiska diskussioner inom lesbisk feministisk teorier och gaystudier (Gay Studies), som förts om den dominerande och normerande ställning som heterosexualiteten har i det västerländska samhället. Att leva i samhället innebär att leva i heterosexualitet som alltid är närvarande i samtliga mentala och fysiska kategorier. Genusteoretikern Judith Butler har upprepade gånger betonat att den heterosexuella genusordningen har uteslutningen av homosexualitet som sin främsta uppgift. Lesbiska feminister som Gayle Rubin, Monique Wittig och Adrienne Rich har före Judith Butler och kulturteoretikern Michel Foucault introducerat begreppen det heterosexuella kontraktet och den obligatoriska heterosexualiteten. Det är emellertid typiskt för Butler att hon vid sidan av den tvångsmässiga heterosexualiteten analyserar på vilket sätt uteslutningen av homosexualitet är en förutsättning för det heterosexuella paradigmet, heteronormativiteten.

I slutet av 1800-talet definierades och patologiserades homosexualitet som en avvikelse samtidigt som idéer om könsskillnad mellan kvinnor och män skärptes och den nya rasläran kom till. På så sätt kom homofobi, sexism och rasism att samverka till en normalisering av heterosexualitet, manlighet och vithet. Denna normaliserande kulturella praktik framställdes och framställs som naturlig. Även om det normala ofta presenteras som ett statistiskt genomsnitt är det helt beroende av moraliskt etablerade normer. Heterosexualitet må vara statistiskt sett den vanligaste formen av sexuell samvaro, men det är heteronormativiteten, inte heterosexualiteten i sig, som garanterar dess status som norm genom att definiera och utestänga det onormala. Det är därmed en angelägen uppgift för queerteoretiker, feminister och postkoloniala forskare att identifiera, beskriva och analysera de aktiva normaliseringspraktiker som är verksamma i rådande normsystem. 

Norm definieras vanligen som en regel som hänför sig till ett ändamål, ett ideal. Men normen framträder begreppsmässigt inte bara som en speciell sorts regel, utan också som ett sätt att skapa dem, och som en värderingsprincip.  Normer är i praktiken sociala regelsystem som ofta förblir osynliga ända tills någon/något bryter mot dem. Normalitet är den trygghet som infinner sig vid känslan av att inte vara avvikande, medan normativitet i betydelsen föreskrivande alltid innehåller ett eller flera sociala och moraliska imperativ, det vill säga krav på att människor följer regler som andra har beslutat om. Normativitet utgör det maktsystem som viktmakthåller och backar upp normer.
 
Ett begrepp som normativitet är starkt kopplat till något som upplevs som påtvingat vilket i sin tur tyder på förtryck. Men förtryck är ett ord som får många att studsa till. Det är ett laddat ord som inte tycks höra hemma i ett öppet demokratiskt och socialliberalt, om än i grunden kapitalistiskt, samhälle. Identitetspolitiska rörelser som kvinnorörelsen och den homosexuella frigörelserörelsen gav begreppet förtryck en ny betydelse under 1960- och 1970-talet. I denna tradition talas det om förtryck syftande på de hinder och begränsningar som orättvist drabbar vissa människor och sociala grupper i samhället. Rättviseteoretikern Iris Marion Young påpekar att det inte handlar om undersåtar under en brutal regim utan om medborgare i ett välmenande liberalt samhälle och är följd av vardagliga och ”normala” regler och beteenden. Förtrycket blir därmed något strukturellt snarare än resultatet av några få människors avsikter eller politik. Orsakerna till det strukturella förtrycket finns enligt Iris Marion Young i normer, sedvanor och symboler som aldrig ifrågasätts. De finns i föreställningar som ligger inbäddade i traditioner och institutionaliserade regler och rutiner. De finns framför allt i de samhälleliga konsekvenserna av att dessa regler och rutiner är allmänt omfattade och åtlydda (Young, 2000). 

Michel Foucault gav allmän spridning åt normdiskursen genom att i Sexualitetens historia (band 1) hävda att 1800-talet såg normen som ett medel för sociala regleringar vilka inte är identiska med lagens värderingar. Även om det normala ofta presenteras som ett statistiskt genomsnitt är det helt beroende av moraliskt etablerade normer. Normsystem anger det normalas mönster som individers handlingar bör överensstämma med. Normer är alltid nära kopplade till sociala värden, och de är ett medel till förverkligandet av det som värderas högt av den samhällsgrupp som bejakar dem. De formella lagarna uttrycker en del av samhällets normsystem, andra finns nedlagda i traditioner, seder och bruk. (Jämför sökorden norm och normalitet i Nationalencyklopedin)

Normalitetens bärande princip är att den priviligierade sällan inser sitt eget privilegium. Hon eller han identifierar sig som ”självklar” och ”bara som människa” vilket är det vanligaste tecknet på att inte ha reflekterat över det sociala privilegiesystem som delar människor in i olika kategorier beroende på sexuell orientering, kön, hudfärg och samhällsklass, för att endast nämna några av dessa kategorier. Men som feminister, queeraktivister, postkoloniala teoretiker och antirasister ständigt påpekar finns det ingen mer privilegierad position än den som har makt att utnämna sig till ”att bara vara en människa”.

Referenser

• Dahl, Ulrika (2005)  ”Det viktigaste är inte vad extremisterna tycker utan vad den stora majoriteten gör”: En kunskapsinventering av forskning om homofobi och heteronormativitet, Stockholm: Forum för levande historia och HomO (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning), Stockholm.
• Foucault Michel, (1976/2002) Sexualitetens historia del 1-3, Göteborg: Daidalos.
• Jackson, Stevi (1999) Heterosexuality in Question, London: SAGE Publications.
• Judith Butler, Undoing Gender, New York & London: Routledge.
• Prokhovnik, Raia (1999) Rational Woman – A Feminist Critique of Dichotomy, London: Routledge.
• Rich, Adrienne (1980) ”Compulsory Heterosexuality and Lesbian Existence”, i Signs, Vol 5, No 4/1980.
• Rosenberg, Tiina (2002) Queerfeministisk agenda, Stockholm: Atlas.
• Rubin, Gayle (1984) ”Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of Sexuality” Carole Vance (red), Pleasure and Danger, Exploring Female Sexuality, New York: Routledge.
• Warner, Michael (red) (1993) Fear of a Queer Planet: Queer Politics and Social Theory, Cultural Politics, Vol 6
• Wittig, Monique (2004) ”The Straight Mind”, i Feminist Issues, Vol 1, No 1/1980, s 103-111.